Back on track i Suecia!

Vi har kommit hem och är välbehållna. Hemresan gick till slut precis som planerat fast tre dagar senare tack vare den strejk som ombordpersonalen hos British Airways genomförde. Hela resan gick ganska smidigt. Vi blev först upphämtade av en fin taxi i lagom tid så att det inte blev stressigt eller överdrivet långtråkigt på flygplatsen. De sista pesosedlarna spenderade vi på följande brunch:



Därefter användes den sista växeln till att fylla på halstablett- och m&m-förrådet. Flygresorna gick sedan precis som de skulle. Apans säte på sträckan Buenos Aires - Sao Paolo - London visade sig vid mellanlandningen i Sao Paolo vara trasigt varför Apan blev placerad på annat ställe i planet. Detta fick till följd att både apan och Ryssen hade ganska gott om plats under flygningen (ett tomt säte brevid vardera). Trots detta lyckades ingen av oss att sova.

Till slut hamnade vi en timme före tidtabellen på Heathrow där vi småsnurriga väntade ut tiden. Vi såg under denna väntan också till att fylla på gin- och Whiskeyförrådet. Väl ankomna till Arlanda gick det rätt smidigt att få ut vårt bagage och fort att hitta till bussen som skulle ta oss in till city. Det kändes onekligen ovant att pälsa på sig med halsduk, mössa och vantar igen. Det visade sig dessutom vi vara de enda som hade gjort då det faktiskt var ganska varmt denna dag.

Hemma visade sig vår fina Klivia ha blommat vilket inte är så vanligt.



Efter all restaurang och utemat vi nu slängt i oss de senaste tre veckorna gjorde vi mat enligt devisen enklast möjligt. Se bara vilka kulinariska delikatesser vi hittade i skåp och frys.



Så var Apan och Ryssens äventyr slut för den här gången. Det kan dock mycket väl tänkas komma något ytterligare inlägg med reflektioner över sådant från resan som vi inte han med att blogga om på plats.

Sista kvällen med kött, vin och släkt

Sista kvällen firades som sig bör, med kött, malbecvin och sjukt goda efterrätter på restaurang Bar 6. Det beryktade potatismoset (ugnsbakade potatisar, vitlök, smör, mjölk, salt) visade sig vara exakt så gott som man kunde önska sig! Efterrätterna som serverades höll precis lika hög klass som huvudrätterna. Fantastiskt! Att döma av de spontana utrop och glädjeyttringar som apans föräldrar utbrast, anar vi att de kommer att gå dit minst en gång till under den tid som de har kvar i stan.




Släkting 1: Marit

Släkting 2: Hans

Släkting 3: Johanna

Släkting 4: Henrik

Nu håller vi tummarna för att British Airways kommer att köra oss hela vägen till Arlanda.
Till sist, tack snälla Bror och Jo för många fina stunder! Vi ses i sommar!

Salta och peppra

Följande morgon åt vi åter en söt frukost på det fina mysiga hotellet. Därefter inleddes busstur nummer tre. Om den första hade varit av lyxkaraktär och den andra lite sunkigare så var den här vid en första besiktning någonting mittemellan. Riktgigt bra säten och så vidare. Problemet var dock att det luktade lika blandning avskräde ur luftkonditioneringen. Ryssen reagerade på detta i kombination med den krängande vägen med ett akut illamående. De sista tre timmarna av resan hade hon en schal över ansiktet för att filtrera den otroligt vidriga doften. Apan nöjde sig med att proppa munnen full med fräscha mint och eucalyptuspastiller tur i ett.

Väl framme i Salta (ca 700 000 invånare) checkade vi in på vårt ganska schabbiga hotel som påminde lite om ett amerikanskt motell men med en pool på innergården. Sedan begav vi oss till en lokal italiensk restaurang för lunch.



Efter lunchen begav de flesta av oss upp med en kabinbana till en liten närbelägen topp. Där uppe bodde så sjukt mycket stora läskiga spindlar att apan fick dåndimpen. Se bara hur han beter sig.





Denna tur efterföldes av ett mycket skönt poolbad. Kvällen innebar en promenad ned till stadens centrala torg där det var en väldigt stor trängsel. Staden fullkomligt myllrade av folk.


Vi satte oss ned vid en uteservering och kombaterade sedan i frågesportspelet M.I.G med hjälp av apans brors Ipod touch vilket var mycket trevligt.


Vid halv tiosnåret drog sig apan föräldrar tillbaks till hotellet varpå återstoden av gänget sökte upp en vad de trodde var en lämplig middagskrog. Detta val visade sig dock vara dåligt. Maten var av varierande kvalitet och det röda kött vi hade beställt var för samtliga väl genomstekt, och för vissa inte speciellt mört. Man har hunnit bli kräsen konsument av att vistas här i ett par veckor.

Väl tillbaka till hotellet fick vi en överraskning. Rummen som på dagen verkat svala och lagom tempererade var fullkomligt bastuvarma. Till råga på allt hade apan obetänkt nog bytt rum med hans päron utan att reflektera över nackdelen att ha ett kylskåp, troligtvis fullproppat med freon, på rummet. Vilket SATANS oljud detta lilla skåp lyckades föra. Ryssen sov inte speciellt mycket denna natt. Vid tresnåret kläcktes åtminstone den lysande idéen att stänga av kylen samt öppna fönstret på vid gavel. Några få timmars sömn blev belöningen.



Morgonen efter flög vi tillbaks till Buenos Aires och i skrivande stund har vi varit här i ytterligare tre dagar. Enligt ursprungsplanen hade vi redan varit hemma vid det här laget men snart får vi åter njuta av snöslasket hemmavid.

Cafayate

Nyvakna i Cafayate åt vi en söt frukost på hotellet och begav oss ut på en vandring till den äldsta bodegan i staden, Vasija Secreta. Väl på plats bestämde vi oss för en guidad tur på spanska där Johanna (apans brors fru) till största del agerade tolk. Vår guide talade dock en exemplariskt tydlig och långsam spanska och gav oss en stor mängd bakgrundsfakta kring vinodling i Cafayate i allmänhet samt deras egna metoder i synnerhet. Som helhet var det en mycket lyckad tur som avslutades med provsmakning av deras lite exklusivare viner. En reserva från 2007 med blandning av flertalet druvor var den som uppskattades bäst av hela sällskapet.


På väg in genom grinden


Ett gammalt lagringsfat i museidelen av bodegan. Fatet rymmer 17000 liter vin.


Ryssen smakar på fina mustiga droppar.


Hela sällskapet tillsammans med guiden, en infödd Cafayatebo. Som ni ser har vi inte kunnat låta bli att spendera surt förvärvade pengar på förhållandevis (med Argentinas mått mätt) svindyrt årgångsvin.

Efter en lunch hade vi bokat en busstur för att kunna ta del av den fina natur som omger staden. Turen hade sju stopp av varierande längd och tog sammanlagt cirka 7 timmar att genomföra. Det var mycket soligt och varmt vilket innebar att stora mängder vatten var en förutsättning för att klara av turen. Se själva:

Ny tur med buss till Cafayate

Från vattendränkta Santiago åkte så bussen två mil vidare till Tucuman där solen strålade på samma sätt som vi varit vana vid i Buenos Aires. En brunch inmundigades på busstationen i väntan på nästa buss som skulle ta oss upp i bergen till den lilla turistorten Cafayate med ca 7000 invånare. Den över fem och en halv timmar långa turen erbjöd stora miljöförändringar och var visuellt häpnadsväckande. Se själva på följande bilder.


Djungel

Stäpp

Vilda västern

Det bussturen levererade i termer av fina scenerier levererade den inte gällande komfort och fysiskt välbefinnande. Apan är som de flesta vet en mycket laglydig individ. I samband med avfärd från Tucuman tänkte han således att det skulle vara lämpligt att ta på sig det säkerhetsbälte som erbjöds. Lite grävande bredvid den stolsits som han satt på gav som resultat att ett dyngsurt illaluktande bälte hamnade i apans förtvivlade händer. Hans första tanke var att någon använt sidan av sätet som urinoar men vid närmre nasal besiktning konstaterades dock att den sura doften som det blöta hade snarare påminde om vidrig svett. Tur för apan hade Ryssen rådigt nog placerat alkogel i sitt handbagage och efter tre noggranna tvagningar fortsatte resan utan säkerhetsbälte.

Till slut kom bussen fram till resans slutmål Cafayate som är en turistort dels beroende på att den omges av vacker natur men också beroende på de många bodegorna eller vinodlingarna. Detta visade sig vara en mycket trevlig liten by. Då vi rest norrut närmre ekvatorn kom vi till mycket varmare breddgrader. Solen strålade och temperaturen var nog runt 30°c. Det hotel eller hostal som det kallades som vi checkade in på var mycket mysigt.



På kvällen begav sig hela gänget till det stora torget som är den givna mittpunkten i Cafayate och satte oss ner hos den bondfångarliknande restaurangen Don Olsson. När maten och vinet väl serverades blev vi tysta av glädje över den bästa maten Argentina lyckats erbjuda oss hittills. Vansinnigt skitgod mat!



Planerna för morgondagen hade smidits. Vänta bara vad mycket skoj vi skulle ha dagen som följde...

Nu kan alla kommentera

Bloggerinställningarna är ändrade och nu kan den som vill kommentera vad som behagar. Bra va?

/Apan och Ryssen

Lyxfärd mot Tucuman

I måndags kväll satte sig hela resesällskapet Broman/Lyman på en lyxbuss med destination Tucuman, en liten stad med 700 000 invånare i norra Argentina. Som ni ser på det ofuskade bildbeviset finns oändliga mängder utrymme även för en tjock person. Det känns lite skumt att en stor dubbeldäckarbuss är fullbelagd med ca 20 resenärer(!) Ja, ja, vi skulle ju åka hela natten och anlända kl 10.00 morgonen därpå.

En kvart efter påstigning blev vi serverade en undermålig middag bestående av luftigt bröd, torr schnitzel och potatismos som skulle få euroshoppers att platsa på finkrog. Det bästa med denna middag var att den serverades lika snabbt som den blev uttagen. Den som vill ha lite tid på sig att äta har inget att hämta på denna lyxlinje. Efter denna gastronomiska höjdare serverades kaffet! Se bildspel....









Nu kanske du undrar - vad kan få hyfsat normala människor att reagera så här på lite kaffe?
Svaret är: att det inte var kaffe... Det var rinnande socker med kaffedoft. Om man inte är beredd, så tror man att man ska dö.

Nåväl, efter en hel del flabb släcktes så bussen ned och sällskapet försökte slumra in och skulle vakna ca 110 mil längre norrut. Vi blev dock väckta tidigare än så, då vi skulle släppa av folk i Santiago (inte i Chile). Följden blev att en frukost serverades i ottan. Eller förresten, frukost och frukost... Det var kakor, kolakräm och söta kex. Apan och Ryssen hade dock lärt sig från gårdagens incident, att istället för kaffe välja att skölja ned sockret med te.

Efter frukosten började det att blixtra och dundra. Efter tio dagar med fint väder, började nu Apan och Ryssen att ana oro.




Fortsättning följer....

För allas och envars kännedom kommer inte Apan och Ryssen hem som planerat. Kabinpersonalen på British Airways har bestämt sig för att strejka med start den dag vår hemresa skulle ha skett. Kanske lyckas vi komma hem den 24 istället?

Nu drar vi norrut!

I kväll sätter vi oss på en nattbuss på väg norrut i Argentina. Vi ska göra en utflykt till i tur och ordning Cafayate och sedan Salta. Denna lilla roadtrip ser vi verkligen fram emot. Vi vet inte riktigt om vi kommer att ha tillgång till internet på denna resa så därför kan detta inlägg vara det sista till på fredag. Vi får se.

Tanken från början var att vi när vi återvänder till Buenos Aires på fredag bara skulle vända för att tidigt på lördagen flyga hem till Sverige igen. Det är inte säkert att vi kommer hem som vi tänkt oss då British Airways ombordpersonal har varslat om strejk med början just den 20 mars. På något sätt löser det sig nog men just nu vet vi inte säkert när vi kommer hem.

Slutligen vill apan visa upp den vinylskiva han hittills har plockat upp på resan. Soft Machines Bundles från 1975 i argenstinsk press vilket innebär att låttitlarna är översatta till spanska. Mycket trevligt.

Asado på 13 våningen! Vilken dag!

Idag, söndag, var vi inbjudna till asado hos Krille, Vero och Kalvin på deras finfina takterass med gudomlig utsikt. En asado fokuserar framförallt på umgänget och kan hålla på i timtal. Vår asado, eller grill, pågick mellan 13-18. Man kan lätt prata om slow food(!). Dagens grillmästare var Apans bror Kike (Henrik aka Josef). Jo hade gjort en fantastisk guacamole! Vinet och köttet behöver vi nog inte ens nämna.

Titta vilken utsikt!


Krille och Vero, dvs värdparet. Otroligt varma och generösa människor.



En glad asadodeltagare (observera bicebs!)
Klarade, trots sin nordiska hud, solen denna dag otroligt bra. Särskilt tack till solfaktor 30+. Denna solsmörja användes på bred front av de som de senaste veckorna anlänt från Sverige.



Satans gott! Och lagom lång måltid. Denna typ av umgänge får en att som turist släppa lite på storstadspulsen med den stress det kan innebära. Det känns nästan som att vara hemma men med en massa nya roliga intryck.



Apans mamma Marit med lille Kalvin, ca 3 månader, i famnen. Kalvin tycker mycket om att vara med och framförallt blev han väldigt glad när Ryssen busade med honom.



Smutsiga fötter efter att ha hängt hela dagen på en terass som används flitigt för grillning.



Vid sexsnåret tackade vi för oss och drog oss tillbaks till våra lugna kvarter för förbedelser för morgondagens lite längre utflykt norröver. Mer om detta följer snart...

Ölprovning och dagstripp till Tigre

I går kväll vid halv åttasnåret avsåg Apan och Ryssen samt Hans, Marit och Henrik att besöka restaurangen till ett av Buenos Aires mikrobrygggerier vid namn Antares. Väl på plats visade sig haket vara fullbelagt trots den förhållandevis tidiga timmen. I Buenos Aires är det nämligen vanligast att en middag ute påbörjas mellan tio och tolv på kvällen. Småhungriga som vi var begav vi oss till ett närliggande Tex Mex-ställe där vi istället för Antares serverades Heineken direkt ur flaska.

Efter maten försökte vi på nytt på Antares restaurang utan framgång. I stället tog vi sikte på en pub som enligt Hans och Henriks efterforskningar borde servera lokalproducerat öl. Detta hak var konstigt nog nästan helt tomt. Vi beställde in två literkannor med såväl deras ljusa som deras väldigt mörka pale ale. Av dessa sorter fördrog samtliga närvarande den mörkare pale alen som var riktigt mumsig. Den ljusa varianten var enligt konsensus för sur.






Idag har samma skara människor givit sig ut på en dagsutflykt till floddeltat nordväst om Buenos Aires stadskärna. Turen ditt gick först i ganska skakiga och rackiga pendeltåg. Sista och större delan av sträckan gjordes med Tren de la Costa, en lite finare och dyrare järnväg som går genom relativt flådiga och mysiga kvarter nära vattnet Rio de la Plata hela vägen ut till orten Tigre där floddeltat mynnar ut.

På Tren de la Costa är det fullt möjligt att gå av vid olika stationer på vägen. Vi stannade till vid en station med en liten antikmarknad i anslutning till perrongen.



På denna marknad fyndade apan och ryssen en finfin inramad bild på en mycket queer och av bilden att dömma framgångsrik orkester.



Väl i Tigre fick vi en hel del sol och en väldigt lång promenad. Vi vandrade en bit uppströms och lyckades bevittna ett kanothaveri i den vansinningt strömma huvudfåran av utloppet där allt till slut verkade gå bra. Vi passade dessutom på att på tillbakavägen till stationen sätta oss p en uteservering och dela på två literflaskor av Quilmes vilket satt som en smäck.